Hoho!
Idag har jag jobbat, vaknade runt tio typ i förmiddags och det var längesedan jag var så trött, usch.
Mitt morgonhumör är väl inte det absolut bästa som finns kanske, heeeeeehe.
Men iaf, nu är det bestämt att både valacken och stoet kommer flytta hem hit till mig.
Men jag ska vara ärlig, jag kan inte skriva vad de heter för jag vet inte hur deras namn stavas och uttalet är lika svårt det också. Kan bli intressant. Men det känns verkligen skitbra och jag är jävligt taggad.
Idag jobbade jag ju, och det är såå naajs att jobba när man har extrem huvudvärk, lär nog åka och kika skallen snart, tror jag faktiskt har en tumör. Det här är ingenting jag skojar om, för jag är seriös. Något är fel.
Man har inte konstant huvudvärk på samma ställe i typ en vecka plus att det har flyttat sig lite mer till ögat nu. Schönt.
Sen så kommer jag inte riktigt ihåg vad jag gjort resten av dagen, - kolla minnesförlust. Måste vara något crap i min skalle.
Iaf så nu på kvällen kom Angelica hit! Så jag hon och Rickard drog till hedemora en sväng och jag fick köra den finfina biiilen :) sneelt av henne.
Imorgon ska jag ta det jävligt lugnt hela dagen och hoppas att min huvudvärk släpper någongång, fast det kommer den ju absolut inte göra och jag kommer få fortsätta knapra piller, gött!
Fick även hem mina fina skoor idag, kärlek till dom.
Det är så jävla jobbigt att gå in i stallet, och idag tog jag in Sören's tävlingshuva och schabraak för att tvätta och hänga undan. Men det är så jävla svårt, allt är så svårt.
Och det är så svårt att förklara hur jag känner för någon annan, för ingen vet hur det känns.
Alla tror man bara går "vidare".
Jag vet inte varför men jag kan inte det.
För när jag fick hem sören var han så jävla sönderkörd i skallen, så jävla överhettad och utarbetad och åh, så hemsk.
Och bara det att det tog mig ett halvår att få honom att ta ett jävla skrittsteg var ju sådär halvjobbigt.
Men jag fick ett sådant fruktansvärt band till honom, har aldrig känt något liknande, och jag kommer definitivt aldrig göra det igen heller.
Jag saknar honom varje dag, jag har svårt att ta på hans saker.
Jag började typ grina när jag handtvättade hans tävlingshuva.
Fattar ni hur jobbigt det är? Det känns som en människa dog, det kändes som att jag dog lite, någonstans.
Och bara det att jag kan se honom i syne i hagen, eller nästan börja ropa hans namn i hagen, eller att jag längtade att få komma hem till honom när jag åkte hem från italien. Men han är inte här längre, och han kommer aldrig vara det igen heller. Och att ta det beslutet att avliva honom var det värsta jag någonsin gjort. Jag tänker aldrig mer köpa en häst igen. Jag kan inte.
åh älskade älskling, jag saknar dig så jag tror jag dör. Hur fan kunde det bli såhär? jag fattar inte varför allt jävla helvete alltid ska ska hända mig. Först blev jag nästan av med dig och när jag väl hade dig på papper så blir du halt och sen blir du utdömd och jag måste avliva dig. Jag ville inte det, jag hoppas du vet det där upp i himmlen men jag kunde inte låta dig gå i en liten hage resten av ditt liv, du skulle ha blivit så deprimerad. Du var ju så full i liv. Det kändes ibland som att jag bara hade dig vetu, och ibland känns det som jag inte har någon längre.
Jag vet inte riktigt vart jag är idag, men ibland så måste man försöka gå vidare, och jag vill ju rida men vafan det känns så jävla dumt, ingen är som du. Ingen går att jämnföra med dig, Ingenting är sig likt. Och jag klarar inte av att ta i dina saker hjärtat, för jag saknar dig aldelles för mycket. Jag önskar att du fortfarande fanns här hos mig. Men det gör du inte och det kommer du aldrig göra heller. Jag saknar dig varjedag, och jag älskar dig. 
