Did you forget about me?
Skrivet 2011-07-23 Klockan 01:18:47
Eftersom jag nu lämnat isasco och inte är med barnen längre så ska jag förklara lite känslor runt det hela.
Jag börjar från början så att säga.
När jag skulle lämna pappa och Lena på flygplatsen grinade jag som en idiot. Jag kände mig så fruktansvärt ensam från början på något vis. Jag vet inte riktigt vad det berodde på eftersom att det här ändå är någonting som jag har viljat gjort ganska länge endå. Det bör ni ju veta ni som känner mig, haha. Men iaf när jag väl satt på flyget så kände jag "nej shit jag klarar inte det här" Men jag hade sovit dåligt, ätit dåligt och mådde helt enkelt crap. När jag landade i Milano så var jag självklart fruktansvärt nervös. Men jag hittade nina på en gång och det var lugnt. Sedan så åkte vi ut till Isasco och påväg dit så tog det en bra stund så vi hann prata en hel del och jag gillade Nina från början.
Sedan kom vi fram till Isasco och där var ju Polina, haha. Och vad ska jag säga, Polly hade varit ensam med barnen i tre dagar, och det hade varit regn så barnen hade endast varit inomhus. Så Polina hade det helt enkelt lite kämpigt och var väldigt glad över att faktiskt träffa en människa över 10 år, haha.
Sedan träffade jag barnen, Lorenzo är ingenstans och överallt medans Tommaso är väldigt lugn och stilla. Sen lilla Frank som bara är supersöt.
Jag saknade alla hemma mycket redan första dygnet och hade Polina inte varit där och snackat med mig från början så hade jag nog åkt hem mycket tidigare. Jag tänker inte skriva här varför, eftersom alla kan läsa denna bloggen och tolka saker fel och det vill jag verkligen inte ska hända.
Första veckan var värst, jag saknade somsagt mina vänner, min familj och min lilla Polly väldigt mycket men funderade ändå mycket på hur jag ville göra. Jag funderade på om jag skulle orka med att vara här ett år, eller alternativt ett halvår. Så jag började med att prova första veckan. Och det var både bra och dåligt men jag klarade helt enkelt inte trycket och pratade därför med Nina att jag ville åka hem. En av anledningarna till att jag ville åka hem är helt enkelt att jag inte trivdes särskilt bra. Jag har absolut ingen aning varför.
Men när jag väl pratat med Nina om att jag ville åka hem, och med Lena att hon skulle boka en biljett åt mig så mådde jag jäkligt bra!
Så nu sista veckan har mina känslor gått upp och ner, eftersom att jag inte var gråtfärdig varje dag så funderade jag på om jag kanske ville stanna endå och att jag gjorde fel beslut. Men såfort jag tänkte tanken på att stanna så blev jag helt iskall.
Jag har haft skoj här i Italien, det har jag. Men det var helt enkelt ingenting för mig. Jag vet inte om jag kommer testa vara Aupair någonannanstans i något annat land, förmodligen inte.
Jag vet att jag borde gett detta en chans, och två veckor är väldigt kort tid. Men jag är tyvärr en sån människa som inte klarar av att vara i en miljö jag inte trivs bra i. Jag blir då sjuk, och nu när jag äntligen är frisk så vill jag inte börja käka tabletter och skit igen för att må bra. Så det är någonting jag inte vågar riskera. Så jag har gett det en chans, två veckor endå. Kort tid, visst, men tillräckligt eftersom jag helst hade viljat åka hem dag 1.
Men tack vare Polly så pallade jag faktiskt vara kvar, haha komiskt att Polina kallas för Polly och min lilla vovve heter Polly, right? höhöhö!
Nu är jag i Milano iaf, och vi åkte tåg hit.
När vi satte oss på tåget fick vi kasta bort massa människor för de hade tagit våran plats, plus att jag har så jävla mycket väskor så det står väskor överallt och jag och Polly garvarde lite då och då. Tror inte folk överlag där inne var så superglada. Man sitter i sånna där små kupe grejer eller vare heter.
Det var ganska mycket folk på tåget, ( alla tåg och sånt har nämligen strejk!) så det var tur att det gick ett tåg överhuvudtaget. Men iaf så tog vi taxi från stationen till lägenheten i milano. Så nu sitter jag här i min ensamhet, jag orkade helt enkelt inte följa med ut idag.
Fan vad jag längtar hem! Men nu orkar jag inte riktigt skriva mera. Om ni har några frågor så fråga på.
Ciao!
Eftersom jag nu lämnat isasco och inte är med barnen längre så ska jag förklara lite känslor runt det hela.
Jag börjar från början så att säga.
När jag skulle lämna pappa och Lena på flygplatsen grinade jag som en idiot. Jag kände mig så fruktansvärt ensam från början på något vis. Jag vet inte riktigt vad det berodde på eftersom att det här ändå är någonting som jag har viljat gjort ganska länge endå. Det bör ni ju veta ni som känner mig, haha. Men iaf när jag väl satt på flyget så kände jag "nej shit jag klarar inte det här" Men jag hade sovit dåligt, ätit dåligt och mådde helt enkelt crap. När jag landade i Milano så var jag självklart fruktansvärt nervös. Men jag hittade nina på en gång och det var lugnt. Sedan så åkte vi ut till Isasco och påväg dit så tog det en bra stund så vi hann prata en hel del och jag gillade Nina från början.
Sedan kom vi fram till Isasco och där var ju Polina, haha. Och vad ska jag säga, Polly hade varit ensam med barnen i tre dagar, och det hade varit regn så barnen hade endast varit inomhus. Så Polina hade det helt enkelt lite kämpigt och var väldigt glad över att faktiskt träffa en människa över 10 år, haha.
Sedan träffade jag barnen, Lorenzo är ingenstans och överallt medans Tommaso är väldigt lugn och stilla. Sen lilla Frank som bara är supersöt.
Jag saknade alla hemma mycket redan första dygnet och hade Polina inte varit där och snackat med mig från början så hade jag nog åkt hem mycket tidigare. Jag tänker inte skriva här varför, eftersom alla kan läsa denna bloggen och tolka saker fel och det vill jag verkligen inte ska hända.
Första veckan var värst, jag saknade somsagt mina vänner, min familj och min lilla Polly väldigt mycket men funderade ändå mycket på hur jag ville göra. Jag funderade på om jag skulle orka med att vara här ett år, eller alternativt ett halvår. Så jag började med att prova första veckan. Och det var både bra och dåligt men jag klarade helt enkelt inte trycket och pratade därför med Nina att jag ville åka hem. En av anledningarna till att jag ville åka hem är helt enkelt att jag inte trivdes särskilt bra. Jag har absolut ingen aning varför.
Men när jag väl pratat med Nina om att jag ville åka hem, och med Lena att hon skulle boka en biljett åt mig så mådde jag jäkligt bra!
Så nu sista veckan har mina känslor gått upp och ner, eftersom att jag inte var gråtfärdig varje dag så funderade jag på om jag kanske ville stanna endå och att jag gjorde fel beslut. Men såfort jag tänkte tanken på att stanna så blev jag helt iskall.
Jag har haft skoj här i Italien, det har jag. Men det var helt enkelt ingenting för mig. Jag vet inte om jag kommer testa vara Aupair någonannanstans i något annat land, förmodligen inte.
Jag vet att jag borde gett detta en chans, och två veckor är väldigt kort tid. Men jag är tyvärr en sån människa som inte klarar av att vara i en miljö jag inte trivs bra i. Jag blir då sjuk, och nu när jag äntligen är frisk så vill jag inte börja käka tabletter och skit igen för att må bra. Så det är någonting jag inte vågar riskera. Så jag har gett det en chans, två veckor endå. Kort tid, visst, men tillräckligt eftersom jag helst hade viljat åka hem dag 1.
Men tack vare Polly så pallade jag faktiskt vara kvar, haha komiskt att Polina kallas för Polly och min lilla vovve heter Polly, right? höhöhö!
Nu är jag i Milano iaf, och vi åkte tåg hit.
När vi satte oss på tåget fick vi kasta bort massa människor för de hade tagit våran plats, plus att jag har så jävla mycket väskor så det står väskor överallt och jag och Polly garvarde lite då och då. Tror inte folk överlag där inne var så superglada. Man sitter i sånna där små kupe grejer eller vare heter.
Det var ganska mycket folk på tåget, ( alla tåg och sånt har nämligen strejk!) så det var tur att det gick ett tåg överhuvudtaget. Men iaf så tog vi taxi från stationen till lägenheten i milano. Så nu sitter jag här i min ensamhet, jag orkade helt enkelt inte följa med ut idag.
Fan vad jag längtar hem! Men nu orkar jag inte riktigt skriva mera. Om ni har några frågor så fråga på.
Ciao!
Kommentarer
Trackback
