malinolmarks

Skrivet 2011-07-16 Klockan 17:28:10

Hej allihopa!
Hoppas det är superbra där hemma i sverige. Själv har jag det ganska bra, jag och Polina och Fabio (barnens pappa) har varit med barnen på stranden idag och det var totalt kaos. Alla barnen ville endast vara med sin pappa och jag och Polina stod där och kikade på hjälplösa. Helt galet var det. Sen var det även vågor i havet idag och då menar jag inga små töntiga vågor utan vågor på typ två meter. Och då tyckte fabio att det var superbra ide att bada med barnen, haha! Så vi försöker ta oss över vågkanten alltså för att kunna simma lite fint. Det gick ju bra, första vågen var typ en och en halv meter hög, Polina hade Lorenzo i famnen och höll honom över den och hamnade under vattnet själv, fabio hade Frank i famnen och jag var ensam. Först var det djupt, jag nådde inte bottnen, sen blev det supergrunt och sen kom vågen och jag hamnade under, och slog i benen i stenar och det enda jag hann tänka va att okej, nu drunknar jag. Jag var helt säker på det för jag kom inte upp ur vattnet. Sen så kom jag väl upp efter ett tag och då kom en ännu större våg och sen spolades jag upp på stranden. haha! Så vi struntade i att bada. Så käkade vi lunch på stranden, jag käkade en superspexig sallad med skinka och frukt. gött. Och nu är jag och polly lediga resten av helgen så det är skönt. ( vi är aldrig totalt lediga dock, bara så ni vet.) Det kommer gäster nu över helgen så det blir en hel del folk här. Idag är det kallt här, runt 35 grader, jag vet. Supervarmt låter det men tro mig, man vänjer sig vid värmen.
Nästa helg ska jag och Polina till Milano, så då får jag se hur lägenheten där ser ut och sen ska vi festa lite. Ska bli skoj.

Jag ska försöka förklara mina känslor jag har här nere. Det går väldigt upp och ner men om jag ska vara helt ärlig så mår jag väldigt dåligt. Jag äter typ ingenting, matlusten är borta så jag har fått börja tvinga mig själv att äta, det är inte okej. Nu blir ni säkert oroliga men jag vet helt enkelt inte varför allting jag stoppar i munnen får mig att vilja spy. Men det är ingen fara, Jag har kontroll över det och jag äter endast det jag tycker är gott. Jag tror det har att göra med att deras mat är så annorluna från våran. De använder mycket olja i sin mat tex, ibörjan var det okej men just nu så tål jag verkligen inte lukten av olja. Men det går bra! Alltså, jag äter mat, ni behöver inte oroa er. De har så fruktansvärt mycket god frukt här på imperiet också. Åh ni ska smaka deras äpplen, de är superstora och gröna och inget bekämpningsmedel, haha! så fantastiskt.

Men iaf, jag längtar hem varje dag, till min familj och mina fina vänner. Jag har ont i magen konstant och jag tycker att allting överlag är väldigt jobbigt. Men någonstans känner jag också att jag har satt mig i denna situationen själv, att det var jag som ville hit och att jag får lov att kämpa på lite. Har man aldrig varit med om någonting liknande detta så är det lätt att säga " ja men vadå, hon har satt sig i den situationen själv " och absolut det har jag. Men ni måste förstå att det är väldigt påfrestande att bo på detta viset. För det första, jag gillar familjen, De är trevliga och snälla, iaf de flesta. Barnen är galna men endå, haha. Nejdå skämtosido. Jag bor i en familj, jag fattar knappt språket, jag har inget eget liv, jag har ingenting. Jag blir styrd dygnet runt, jag får absolut inte göra som jag vill någonsin, för att jag är inte "hemma". Jag har liksom ingen egen vilja, jag måste alltid lyda någon annan. Inget fel med det såklart, det är mitt jobb. Men det är väldigt påfrestande att aldrig få vara sin egen person. Jag har fritid, absolut. Men det är inte samma sak. Jag kan inte lägga min dator på bordet, för att det är inte mitt bord. Förstår ni vad jag menar? Så alla som säger till mig att det bara är att "kämpa på, stå ut " det är bara så jävla jobbigt att höra det för ni är inte här. Ni har era liv, det var jag som tog klivet ut i luften, jag visste inte ens vart jag skulle landa. Det ni ser på bilderna är fantastiskt, verkligen. Om man är på semester eller något annat najs. Jag är inte  på semester. Jag jobbar här, jag och polina måste hålla koll på barnen hela tiden när vi inte är lediga. Och de gör massor. Att ha tre små barn i åldrarna 2-7 hoppandes på en studsmatta som endast personer över 6 år får hoppa på är ganska jobbigt för att när som helst ramlar de utanför. Bara ett exempel.

Jag förstår att jag låter sjukt bortskämd nu, men så är det iaf. För att alla personer har ett eget liv endå. Man bestämmer över sig själv, det gör jag inte här känns det som.
Men just detta stället är väldigt vackert, men man blir liksom förblindad. Man hinner inte stanna upp och verkligen "insupa atmosfären" eller vad det heter. Så jag förstår att ni tror jag lever ett superglammigt liv här nere, och visst det gör jag kanske. Men jag trivs inte. Det känns inte rätt, det är inte JAG.
Men jag vill även att ni ska förstå att jag har kul också, det har jag. Men ibland så överväger det dåliga det bra.

Sedan vill jag bara säga en sak som kommer göra många upprörda, och jag vill berätta att jag saknar alla väldigt mycket, min fina mamma, mina fina Ellis och Mia, Julia, min släkt och resten av mina vänner. Men de jag saknar absolut mest är min fina pappa och Lena.
När mina föräldrar flyttade isär så bodde jag hemma hos mamma, jag vände pappa ryggen helt och pratade knappt med honom på ett år. Sedan flyttade Lena in och jag förstår er, Jag förstår alla som inte gillar Lena, som stödjer min mamma. Jag förstår er allihopa, men alla är vi olika och man kan inte gilla alla människor. Iaf, sedan blev det tyvärr något krux mellan mig och mamma och jag flyttade därifrån, jag hade ingenstans att ta vägen, eftersom att jag vänt min pappa ryggen så ville jag inte riktigt åka dit heller. Men jag ringde pappa och frågade om jag kunde bo där. Och pappa sa att det var självklart. Så där kommer jag släpandes på mina saker och både Pappa och Lena står där med öppna armar och tar emot mig. Ni måste förstå att det är fan inte många personer som skulle gjort det. Men somsagt, de öppnade sitt hem för mig och jag är så himla glad att jag har er båda två. Det är därför jag saknar dom mest, för att när jag sitter här nere och helst vill skjuta mig själv i huvudet för att jag ens kom på tanken att åka hit överhuvudtaget så är det dom två som jag pratar med. Och dom stöttar mig i allt jag gör och de har det alltid gjort. Det har aldrig spelat någon roll, jag kan berätta allting för dom två för att jag vet med största säkerhet att de aldrig någonsin dömmer mig på något vis. När jag berättade för pappa att jag mest söp i rättvik så skrattade han bara, självklart kan han även säga åt mig om jag gör något fel och såvidare. Men han låter mig leva mitt liv som jag vill, iaf för det mesta, haha! Han har lärt mig att man måste stå för det man gör, det man säger och att man alltid ska tänka innan man snackar. Men han har även låtit mig göra som jag vill, ville jag dricka sprit fick jag dricka sprit, och jag har aldrig någonsin däckat någonstans eller något sådant för att jag har alltid "druckit med måtta", eller haha ja, jag har iaf kunnat kontrollera det. Visst ibland kanske det gått överstyr, inte vet jag. Och ville jag rida så fick jag rida, ville jag inte rida så behövde jag inte rida. ville jag ha en häst, ja då fick jag ha en häst, men red jag inte hästen, då behövde jag inte ha någon häst. Ja ni fattar. Skulle kunna sitta här och skriva i timmar men det har jag inte tid med.

Så det jag vill säga är min fina älskade pappa, Tack för att du stöttar mig i allt jag gör. Tack för att du är en sådan stark förebild, att du alltid har ett skämt liggandes, tack för att du alltid stått ut med mitt morgonhumör, tack för att jag fick chansen att åka hit. Tack för att du och lena åkte med mig ner till arlanda även fast du hatar att åka en meter utanför skäve. Tack för att du berättar för mig att du älskar mig när jag behöver det som mest, tack för att du lärde mig skillnaden mellan rätt och fel som liten. Tack för att du jämt skyddat mig från alla elaka människor. Tack för att du lärt mig att man aldrig ska ge upp, att du lärt mig att man aldrig ska låta någon trampa en på tårna, tack för att du hjälpt mig genom allt svårt och berättat för mig hur man ska göra. Tack för att du hjälpt mig att vara stark och envis genom min uppväxt, tack för att du aldrig tappar hoppet om mig och aldrig dömmer mig.
Du är en fantastisk person, den finaste jag vet. Jag önskar alla fick lära känna dig, se vilken fantastisk människa du är. Du har det största hjärtat i hela världen, jag önskar att du aldrig behövt uppleva sorg i ditt liv, jag önskar att du alltid får vara glad.  Tack för att du inte hatade mig när jag ville sluta rida, tack för att du ställde upp med allting när jag var tvungen att avliva min älskade sören, Tack för att ni tar hand om min fina lilla Polly, Tack för att du låtit mig läka efter att jag gått i rättvik, att du inte tvingade mig att jobba, tack för att jag får bo hos dig även fast jag är 20 år. Det finns få människor som är som du. Det jag minns allra mest från min barndom är dig, jag minns alla gånger jag varit sur och elak mot dig, och snälla förlåt mig för det för jag visste inte bättre. Tack för att jag fick en fantastisk uppväxt. Tack för att jag fick hoppa i vattenpölar och bli skitig som liten. Tack för allt.
jag hoppas du tar hand om Lena, och jag hoppas hon tar hand om dig.
Och tillsist, jag älskar dig.

Och så vill jag även säga till Lena att tack för att du är så snäll, att du aldrig ifrågasatt alla konstiga saker jag gör, att du alltid har något bra tips att säga, att du förstår mig när ingen annan gör det, att du alltid får mig att skratta. Tack för att du ställer upp för mig som om jag vore din egen dotter, tack för att du inte behandlar mig annorlunda. Tack för allt du gör för min pappa, tack för att du gör honom glad och hel. Tack för att jag fick måla mitt rum svart även fast pappa inte tyckte att det var en sån superbra ide, haha tack för att du alltid kliver upp mitt i natten varje gång jag varit ut och inte tar mig hem, ta hand om min pappa, Jag älskar dig.


Jag hoppas ingen tar illa upp av detta, att någon känner sig "bortglömd" eller att jag inte saknar någon annan men det gör jag somsagt, jag saknar er allihopa supermycket. och jag vet att alla ställt upp för mig mycket, min mamma tex, men hon vet att jag redan uppskattar allt hon gjort för mig ( hoppas jag ) men jag var tvungen att skriva det här för det är så jag känner. Och man börjar tänka på väldigt många saker som man inte tänker på när man inte har vissa personer i sin närhet varje dag.
ha det så fint!
Ciao


Finale

grabbarna

stranden